271 dagar av 2017 - Det krävs en dåre för att hålla sig förnuftig

Det har varit ett spektakulärt år, 2017 kommer alltid att sätta sina spår. Nummer 7 har alltid varit en lyckosiffra för mig, eller något, på nåt sätt kan jag iallafall säga att siffran 7 har alltid varit aningen speciell för mig. Jag vet om det har något att göra med att siffran 7 som jag hade ett ändå rätt annorlunda år, ett grymt år egentligen om det inte hade varit så mörkt och känts så jävla hopplöst vilket det verkligen har gjort. Under början av året hade jag ingen lust med något, jag tänkte att vad ska jag se framemot egentligen? Allt är ju tungt att ta tag i och sen när man gjort det så ska man ändå underhålla det så man inte tappar lusten och skiter i det igen som min deppiga onda hjärna har verkligen velat att jag gör.
Stressen, både fysiskt och psykiskt gör min hjärna till ett vapen, ett vapen som jag använder mot mig själv för att dämpa mitt begär för att må bra som alla känner vid sig som ångest. All stress och press har tagit upp stora delar av den energin som jag hade kunnat använda till annat mer kreativt, och hur jag återigen försökt och misslyckats i 271 dagar. Förra året lovade jag mig själv att ta bild på varje dag dit jag la dag nr1 osv, alla de dagarna var de dagar jag försökt och med det har det inneburit att ens ta sig upp ur sängen, lyckas leta jobb, vara aktiv, försöka väcka den kreativa sidan, försöka tänka positivt och inte vara bitter på livet, en daglig kamp med måendet som jag vet finns där som ett mörker som stressar hela min själv och gör den mörk och hämndlysten. Även besviken, på all den tid jag slösat på de som inte var värda den.
För knappt 3 dagar sedan, började jag pyssla. Jag hittade ett par glasburkar som jag hade hemma från att ha köpt oliver och dylikt, och tänkte att nä vad står dom här och skräpar för? Och den kreativa sidan bara kickade in. Det var klockan 13 på dagen och började redan bli mörkt, och jag tog instinktivt fram allt jag behövde till pysslet. när jag blev klar med en av 3 burkar, så landar vi här. Den var väckt, och jag bestämde mig för att ha det som ett av målen för 2018, och det var att hålla kvar den stigman som äntligen efter all omotivation, väckts till liv och jag hade aldrig kunnat vara mer tacksam för den känslan jag hade under de korta stunderna av min egen ro när jag bara gjorde min grej. Jag kom faktiskt inte ens ihåg hur den kändes, och när det här slår upp för mig som att en lampa tänds, I break. 
Jag har gråtit floder såpass att jag har haft ont i mina tårkanaler och många dagar inte velat visa mig ute för att det varit så svullet (har röda pugment på hyn så det verkligen syns på vintern när jag inte har någon bränna heller lol), det värsta med detvar att jag kunde inte heller riktigt förstå varför det hände just då, varför började jag gråta och kunde inte lokalisera ens vad känslan berodde på? Jag gjorde ju något bra, som kändes så himla bra, något jag saknat, vad hände? Idag kom jag på det. Jag tror det handla om att jag insåg och revolterade en av mina trauman, för jag insåg hur det inte är farligt att vara ensam.
Jag är ensambarn, men jag har aldrig riktigt saknat en syster eller bror som många har, jag har heller aldrig egentligen svårt att skaffa vänner heller eller hitta folk att umgås med, för jag är den som verkligen kommer överens med alla som kan vara schyssta mot mig - men jag har alltid varit rädd att bli utan vänner. Där ett av mina trauman jag fick från mobbningen, och att övervinna det genom att kunna njuta av den ensamma stunden utan att ens tänka i de rädslebanorna - för jag har otroligt många idag som är nya underbara vänner som visat sig sitt sanna jag och som är mer lika mig än vad jag någonsin trodde jag skulle finna och som har funnits där för mig. Det finns också de nära som funnits där hela tiden, och ibland är man dumt mänsklig och tar dom för givet eller försöker trycka bort dom för att du inte vill såra dom - din hjärna vill såra dig själv. Att verkligen känna att den ensamma tiden, var något som jag redan var van med och som aldrig hade skadat mig förr så hur kundet egentligen skada mig nu, om det inte bara var jag i slutändan som inte kunde släppa på det som sårat mig och gjorde så ont som orsakades av andra - medan jag i min egen ro som jag även kan åtnjuta av så mycket om jag låste ut dom, skulle inte göra annat än njuta av tillvaron? Det kan inte egentligen skada. 
Och det gör det inte heller. För många kanske det här låter som något ynkligt, smått och inget speciellt, men för mig är de det, för jag har levt med den här rädslan egentligen ända sedan jag var 6 år. Min pappa gick bort i en trafikolycka när jag var 5 år och jag förstod vid den åldern att vi föds och vi dör så det var inget konstigt för mig, jag kände inte heller min pappa så jag kunde inte faktiskt sakna någon jag inte riktigt kände, men det jag var rädd för var inte generellt döden utan den ensamma tiden på jorden och för det var det självklart för mig varför man hade vänner. När jag och min mor flyttade upp till Norrbotten så hade jag hopp om att inte bli utan vänner för det kändes tungt att flytta när man just hade fått bästisar i första klassen - men jag var inte rädd för att bli ensam eller utsatt - inget sådant som jag genomgick de 8 åren efter flytten hade jag någonsin tänkt mig skulle hända, och under de 8 åren har äkta vänner och nära dött och försvunnit från mig medan ensamheten kändes som att den redan fanns där pga mobbningen. Min mors stöd har varit enorm, den förebilden hon är för mig, är den som utstrålar så mycket kärlek, givmildhet, godhet men också rättvisa, organisering, beslutsamhet och styrka som har inspirerat mig hela mitt liv till att älska den perfekta mig själv jag är! 
Vi flyttade därifrån och 2008 knackade på dörren. Det har gått 10 år från det, och idag har jag varit tillsammans med psykopater och våldtäktsmän som karma fångat ikapp, varit förlovad i sex år och bedragen, superfestaren som drack upp sorgerna, skitsnackaren som hängde med fel sällskap och felinfluerades utan att fatta själv, framgångsrik i skolan som jag än idag inte avslutas alla ämnen i samhällslinjen, skulle kunna jobba med så mycket men har inte ett jobb här jag bor för att jag inte har råd med körkort, velat flytta till söder men varit för snäll och satt andra före mig och därför bor jag kvar i en möglig lägenhet, tappade de bästa vänner jag trodde mig känna bäst för att de visade vara en bunt med rövhål och sen i nästan 3 år grävt i ett mörker - och nu har jag hittat Det. 
Det är den där rädslan jag övervunnit, den där rädslan att det är inte farligt att vara ensam för där jag inte är omringad med dåligt sällskap kan varken de eller jag skada mig själv. Varför är jag rädd, för något livet kommer någon då och då ge, och rädd för det som jag kan använda som en kreativ styrka som jag glömt hur man njuter av för att jag varit vilsen i min rädsla? Så ja, det kanske inte är så speciellt tänker många, men för mig är det en styrka jag kommer ha användning och nytta för av hela livet. Vi är alla barn inombords; och det här barnet tänker inte vara rädd.
Jag tror vi alla har såna här stunder i våra liv, då vi inser vissa saker efter att vi märker av resultaten av alla de hårda försöken man gett. Mina försök i år är 271 dagar och det är något jag är glad över att jag började räkna det här året för det sägs att man aldrig ska sluta försöka. Jag tror på dom orden, för små steg blir till slut till stora och ibland syns de inte första taget - ungefär som ett frö som gror sig i ett mörker så har jag börjat växa igen från kylan som kändes som den döda mig, för likt ett träd med de starkaste av rötter är från första början och innerst inne ett frö.
Jag tar inte livet som en silversked i arslet. 
Jag tänker fortsätta kämpa 2018, för jag tänker bli bäst på att älska mig själv; såsom jag älskar de nära omkring mig. I'm still on my way, livet är till för att kämpas och jag vill verkligen att ni kämpar med mig vidare in i ett nytt grymt år och kommer ihåg att älska er själva för de unika människor ni är! GOTT NYTT ÅR kittens!
 

Min dag med Tina

Så i förrgår var jag till stan med Tina som kom hela vägen till Happis för att umgås med mig, ni kan ju ana hur klycklig jag var att få en heldag med min bästa vän som jannars inte heller hänger så ofta med för att vi båda är så upptagna människor om inte jag mer till och med lol med alla mina projket och så vidare!
Haha blev så att jag for till stan halvt sminkad så tog med mig sminkväskan med resten så satt vi inne på IKEA och jag fick sminka mig. Jag var faktiskt supernoga med att också ta ikea kortet med mig så jag kunde få mig en gratis kopp med kaffe men tydligen hade dom tagit bort det på helgen så jag fick betala mina 5 kronor ändå haha, men dom har gratis påtå iallafall hur mycket man än vill och kaffedrickare som jag kan vara och är så är jag tacksam för det iallafall! 
vi planerade en del träning, hängde bara allmänt och hade det kul, vi var också och kollade runt på affärer - blev lite snopej på ICA dock för hade tänkt att hämta ut mitt paket i sammam veva då man ändå var där men så märkte jag att jag inte hade smset i telefonen utan endast pappersavin hemma så får ta och hämta ut den imorgon istället när jag åker med min kompis till stan igen lol - måste ta ut den imorgon för annars skickas den dessutom tillbaka. Åh, måste nästan göra om detta men vet inte om det komemr kunan bli innan jul, sen kommer nog jag åka till Luleå istället så kan vi träna tillsammans också! :D 
Nej men hade en underbar dag och stora tack till Tina som orkade resa hela vägen - för den är inte så v'rst trevlig väg ändå att bussa kring två timmar bara för att komma fram!
Fick massor med grymma ideer på hur jag kan fixa iordning mina julklappar som jag ska ge till bekanta och vänner, ni anar inte vad myckety pyssel som glitter och band osch tuyg jag har hemma som jag kan lätt använda mig av för att göra dom jättefina ju! <3
Haha, fastnade såklart vid sminket inne på HM, dels för att jag alltid letar efter nytt smink och nya coola färger som man kan spana in på och budgetera till senare! 
Jag är bara så förälskad i dom här ögonfransarna, ni anar inte hur gärbna jag ville köpa dom men gjorde inte det för jag hade inte nog med pengar till bussen hem annars, åh, ska spana om dom finns kvar när jag får pengar i övermorgon för då kommer jag slå till! <3
Önskar mig massor med kläder i julklapp från BIK BOK, dom har så himla söta bodys också och oyjamaser, haha jag har alltid varit svag för pyjamas så kommer aldrig komma undan suktandet efter nya myskläder! 
När vi väl var inne på H&M så kollade Tina efter en kavaj, jag såg en som jag gissade starkt på skulle passa rätt fint på henne och det var ett kap för hon såg skitsnygg ut i den, hon tyckte också om den så mycket att hon tog den och jag smått övertala henne coksåa att verkligen köpa den, speciellt när hon letat efter en kavaj som ska siotta bra och snyggt hur länge som helst! HAUL!
Åh, sista boken av PAX kommer också ut nästa år märkte jag, hade helt glömt bort den här bokserien som jag bara läst faktiskt fyra av, men vill verkligen läsa resten och definitivt nu när jag blev påmind inne på coop
Toaselfies ofc <3
Åh, äntligen fick jag min stora fries, haha jag har tänkt äta det hur många gånger som helst men inte orkat fara och äta själv då jag varit tidigare till stan så nu ÄNTLIGEN har jag fått äta de! Problemet är ju att man vill ju bara ha mer när man stoppar i sig sånt här xD
 
Kategori: LIFE OF Taggar: advent, christmas, god jul, jul, julkalender, kärlek, merry christmas, vinter;

Vem är det som är vuxen här egentligen?

Hej alla! Jag inte bloggat pga att jag fått sitta i stamtal med myndigheter och behlver dessutyom jaga vissa människor när det kommer till att reda ut sakerna, är så himla less på den soppan som är nu. Det här handlar om en samordnare som inte verkar villig att samarbeta med mig efter att hon uppgett uppgifter som hon inte kan ge svar på då detta efterfrågas, jag har väntat på besked från denna personen i en vecka nu och när jag ringer idag får jag veta att den personen inte tänker svara på frågorna som är ställda för att hen inte anser sig ''ha skyldighet till att svara på mina frågor''.
En samordnares uppgift är huvudsakligen att få kontakter mellan berörda parter och då i detta fall myndigheter så att allt funka som det ska, men den här situationen pekar på raka motsatsen, där samordnaren som själv uppgett diverse saker om mina ärenden som jag inte är införstådd vad hon menar med varpå jag ställer frågorna hen inte kan svara mer exakt på dessa, när frågorna ställs. Att jag ska behöva skicka mejl, sms, ringa och försöka få tag i de andra involverade för att få rätsida på om de har någon information då vi alla samarbetar, och när man fått svar av redan 2 av de berörda parterna där det pekar bara frågetecken omkring dom, och hänvisningen ändå går tillbaka till samordnaren då alla säger att hen är den enda som kan svara på varför hen sagt det som sagts - vilket denna samordnare till hen inte anser sig ha ''skyldigheten'' till det. 
Allt det här gick så långt att jag varit tvungen att även kontakta denna personens chef för att komma i bukt med varför jag inte kan få samarbete från samordnarens sida där hen kan reda ut situationen hur lätt som helst genom att bara på två frågor som gäller några datum och och vilket ställe det är sagt att en såkallad praktikplats skulle blivit erbjuden på (jag fick frågan om att få mina studier ersatta med praktik varpå jag såklart ville göra färdigt mina studier då det är en pågående situation för mig), och att känna av att jag måste gå så långt att jag måste ta hjälp via hennes chef för att komma i bukt med denna sitationen som samordnaren själv nu skapat för några enkla frågor känns riktigt löjligt från första början...
Vem är det som är vuxen här egentligen?