Jonas berättar om mobbningen!

Hej! Jag heter Jonas och har blivit 43 år! Först nu så har äntligen landat i mig själv efter många års utsatthet av mobbning i min ungdom! Det jag har varit med om har påverkad hela mitt liv och det har verkligen satt sina spår och valen jag gjorde efter mina år i skolan pga mobbningen får jag fortfarande betala för! Det är märkligt hur några några hårda ord i tredje klass fick mitt liv att ta den här vändningen! Vi kan börja med att jag är tvilling och det betydde jag var minst när jag var liten, både i storlek och på längden! Jag var den där blyga killen i början som inte vågade säga något, hade jag fått den rollen under hela min skolgång så hade mitt liv tagit en helt annan vändning! Det är jag övertygad om. 

Allt började en höst då det kom en ny kille till klassen, kommer fortfarande ihåg hans blåa ögon, hans blonda hår och hans solbrända kropp. Vi kan kalla han Niklas (självklart fingerat namn). Redan under hans första dagar i skolan la han märke till mig, han gjorde inget dumt i början men satt ofta och tittade på mig medan jag försökte sjunka ner i min bänk. Jag vågade inte möta hans blick och redan där hade han vunnit. Försökte göra mitt bästa för att inte synas eller märkas men det var som han redan utsett mig till sitt ”offer”. Efter en tid kom öknamnen, mini och lillskiten var det första! När han märkte jag inte brydde mig trots att hela jag grät inombords så blev orden värre. Orden kunde jag ta men snart blev det knuffar, hånskratt och han gjorde narr av mig inför alla. Ingen vågade stå upp mot honom och det var jag som fick all skit, såklart övergick det till sämre självkänsla hos mig! Känslan av att inte duga blev större och större och istället vände jag allt inåt. Mörkret i mitt hjärta ökade för varje knuff, varje ord, varje hånskratt! Klart jag var den lilla killen som var tacksam att håna och reta. 

En dag stannade jag kvar efter en lektion och ville prata med min lärare. Han hade bråttom men ville lyssna på mig en minut. Började gråta inför honom och då tittade han på mig och sa! -lipsillar, det är något bland det värsta jag vet! Du får komma tillbaka när du slutat gråta! Sen vände han, rafsade ihop sina papper, la ner dom fint i sin portfölj och gick. Han slängde inte ett öga åt mitt håll, där stod jag med tårarna rullande nerför mina kinder. Den känslan gör fortfarande ont i mig. 

Det var enda gången under hela min skoltid jag har försökt prata med någon. Tiden gick, min självkänsla blev allt sämre. Orden blev värre, skratten likaså. Knuffar och slag gjorde att jag själv blev utåtagerande. Jag blev den som störde på lektionerna, började tjafsa emot trots jag visste hur slagen skulle komma efter lektionerna. Kände inget längre, varken empati, ljus, mörker utan bara va där. Fann mig i allt. Glädjen för idrott försvann, fotboll och brottning tränade jag för att nån gång få känna en tillhörighet. Att en enda gång inte få vara den där besvärliga lilla pojken. Hade inga mål eller ambitioner, brydde mig inte något. Visste varje dag när jag gick själv till skolan att slagen skulle komma, visste bara inte när! Godtog allt, förstod jag inte var värd något annat, totalt nedbruten men ändå accepterande. Visste liksom att det var min lott i livet. Hade aldrig en vän under grundskolan, inte en flickvän. Vågade inte gå på skoldisco eller blev bjuden på några kalas. Jag var och blev den där lilla jobbiga människan som man kunde säga vad som helst till, den man kunde hånskratta åt, slå och låsa in. Känslan av att aldrig duga vad man än gjorde, den satt djupare än nånsin!

Plötsligt i 9e klass hände något, jag blev bra i brottning. Växte lite, började få muskler, blev framgångsrik på brottarmattan. I skolan var det likadant men utanför skolan, på tävlingar och i Sverige var jag helt plötsligt nån. För första gången kände jag att mina prestationer där dög. Lyckade bli väldigt duktig, tidningen började skriva om mig. Och helt plötsligt var jag någon! Men eftersom jag inte hade någon självkänsla alls så blev jag den där tuffa killen, han utan empati och samvete. Han som föll för grupptryck, han som blev tuff och stöddig, den som inte brydde sig om något! Den killen som hela tiden sökte efter något, men som inte visste vad. Sökte bekräftelse var han än gick, på stan, på idrottsarenan hos tjejer. Plötsligt så började tjejer titta åt mig, men eftersom jag inte hade någon självkänsla så brydde jag mig inte om någons känslor. Kunde i stort sett få precis som jag ville, blev duktig på att manipulera och det var inte många jag hade ”regelrätt” sex med utan nöjde mig med att endast få oralsex! Sen vidare till nästa osv. Levde så under en lång tid, var med på alla fester, tränade hårdare än någonsin, struntade i att betala räkningar, blev vräkt från min första lägenhet. Trots detta så brydde jag mig inte, skulderna ökade och för att tillfredsställa något jag inte visste var det var så började jag spela!

Spelade på hästar och fotboll. Ibland vann jag och levde som en kung en stund men oftast förlorade jag och och ljög för ”vänner”, familj och flickvänner för att låna pengar till spel! Pga ingen självkänsla så höll detta på i många år och skulderna ökade, men jag levde fortfarande som om inget hänt. Fanns inte en människa som jag brydde mig om under en väldigt lång tid. Det är konstigt hur man lär sig att spela teater, manipulera och bete sig illa mot alla. Hur man sårar andra hela tiden men inte bryr sig ett dugg, så länge man har pengar till spel och nya tjejer?! Hur man hela tiden känner sig trasig, aldrig känna att man har gjort något bra. Hålla fasaden utåt fast man egentligen vill sprängas i bitar, aldrig duga varken åt sig själv eller åt någon annan. Man tror alltid det värsta om människor och jag vet inte hur många gånger man suttit med en kniv i handen, hållit ett rep eller suttit med massor av sömntabletter och bara önskat man hade vågat pusha sig själv över den där sista gränsen för att avsluta mitt liv. Inte för att det varit hemskt, det brydde jag mig inte om utan för att man funderat på om någon verkligen skulle ha saknat mig om jag försvann.

Under 15 års tid hade jag detta beteende och jag kan inte peka på någon speciell orsak som gjorde att nu får det vara bra! Önskar jag visste vändpunkten i mitt liv, kan inte säga att det var för barnens skull eller att jag blev kär. Nu i efterhand har jag ändå fått känslan av att jag vill vara en bättre människa än barnens mamma! En människa där mina barn alltid oavsett ska veta att jag finns där, även om jag lever på existensminimum och inte kan ge barnen det dom får hos sin mamma. Men jag kan ge dom trygghet, tid och mig! Jag har accepterat att jag aldrig blir skuldfri men jag undrar varje dag om hur mitt liv hade sett ut om inte ”Niklas” hade kommit till vår klass i lågstadiet, om min lärare hade lyssnat på ”lipsillen” och slagit larm. Om någon vuxen hade sett bakom min fasad! Många års hårda ord, hånskratt, knuffar och slag förändrar en människa. Många blir aldrig hela och jag har alltid en tomhet och en känsla av att inte duga i mitt hjärta. Känslan att aldrig duga åt någon människa kommer alltid finnas där och göra ont men tiden jag ger till mina barn varannan vecka överväger allt. Även att jag alltid kommer vara trasig inuti

 

Alla som gästbloggar i min #BDC har 100% anonymitet om man vill, det är för deras egen bekvämlighet plus att jag (Heiduskaja) som publicent av texten ej kommer ansvara av det som skrivs då detta ALLTID skall vara berättarens egna berättelse. 

Jag förbehåller mig rätten att ändra grammatik, punkter, kommatecken etc, men jag ber er som väljer att gästblogga gära se över detta själva då jag kopierar och klistrar in texten ni skrivit på bloggen. Vill ni dela med er av någon bild som ni själva väljer till inlägget är detta välkommet också, tänk på att bilden skall vara i stort format så det passar bra med bloggens inställningar.
MEJLA DEN TILL MIG
Allra bäst är det i första hand att mejla den till mig på heiduskaja@hotmail.com och märka mejlet #BDC!
 
KOMMENTAR
Du kan välja att endast publicera din text i kommentarsfältet här på min blogg.
Man MÅSTE skriva sin mejladress, men denna syns EJ för läsarna, utan den syns endast för mig - och därför efter publicering så kommer din text som du kommenterat att raderas - detta för att jag har ingen rätt att ha kvar din mejladress om du ska vara garanterad 100% anonymitet.
 
FACEBOOK
Jag har både en gilla sida som heter Heiduskaja och även en privat profil där jag heter Heidi Heiduskaja Karlsson - ni kan välja att skicka ett PM till mig på någon av dessa sidor.
Ni skickar då eran text via pm till mig, jag kommer kopiera och klistra in din text på bloggen under kampanjens kategori här på bloggen, efter det raderar jag bort din text som du skickat till mig och även pmar dig en skärmdump på detta så du vet att du är anonym. Efter det raderar jag bort våran konversation HELT.
 
 Tänk på det här när du skickar din text
- Skriv ditt kön och ålder
- Kontrollera gärna stavning och grammatik.
- Om du INTE vill vara anonym, skriv även önskat namn som skall användas isåfall
- Var fri i dina ord. Det är DU som berättar och ingen annan är här för att tysta dig <3
 
Såhär kan du hjälpa och stödja min kampanj
Genom att dela inlägg som beror dig i samband med #BDC, samt tagga #heiduskaja #intedinhora och #stopbullying så gör du mer än vad du tror! Genom att också gästblogga och berätta din berättelse är också ett stöd, eller berätta vad du tycker om mobbning som inte blivit drabbad eller som mobbat. Tack på förhand!
Kommentera inlägget här: