Follow
LOOSE TO WIN
Livet handlar om balans. Men när den är ur balans då? Vad är livet då? 
Jag har ofta känt att man måste förlora något för att vinna något annat, så vad har jag vunnit då om jag är ansedd som förloraren? Jag är vinnaren av annat.
 
Jag har alltid varit en fri människa men rädd att förlora människor i min närhet, de som jag verkligen älskar. Många undrar varifrån detta kommer - men en hel del av det skildrar sig i min barndom och uppväxten som ensambarn utan andra syskon och utan en far (som jag aldrig kände och visste och vet fortfarende inte vad jag saknat och saknar) med min mamma i en kennel och hade lyckan att alltid få ha djur! Jag har rest mycket under min barndom på utställningar och har aldrig kännt att jag kan befästa mig vid att känna mig hemma vid de platser jag besökt förutom ett fåtal - jag har sett och upplevt mycket underbart.
 
När jag kom till Haparanda var jag överlycklig över att ha fått vänner, de jag festade och hängde med på fritiden och flyttade hemifrån när jag var 17 år och hade egna djur - det var då jag också började mitt liv utanför som gymnasie elev och på socialbidrag. Min mamma hade aldrig möjligheten att hjälpa mig på den ekonomiska grunden som kanske alltid förväntas av alla föräldrar, men när jag säger att hon har varit en grym förälder med tanke på allt jag genomgått och hur tungt hon har än haft det så är det absolut inte hennes ekonomi som definierar hur grym hon är. Jag har haft en underbar uppväxt med en förälder som hennes trots våran kassa ekonomi!
 
Men inget varar förevigt, inget kan göra det heller har jag märkt och det kommer alltid vändningar som prövar en. Jag har träffat grymma människor, haft många vänner som jag delar vackra minnen med fortfarande, vi alla har separerats av olika händelser under årens förlopp. Jag har nästintill ingen av de vänner kvar på samma sätt som vi var förut, jag har inte så mycket annat kvar heller då jag fått bättre möjligheter annanstans än här. Jag har ingen familj här att komma tillbaka till för jag har gått min egen väg bort från det jag trodde var värst då; min barndom av att alltid vara utstött, inga vänner, usatt för misshandel både fysiskt och psykiskt och flera år av mobbning. Klart livet lär mig nya saker då man tänker efter på hur det var förut.. 
 
Den där rädslan, den jävla rädslan att konstant oroa sig för att vara ensam och visa sig att inte någonsin passa in och förlora det man var bekant med förut för att bepröva sitt nästa steg i livet. Så åt helvete med den där rädslan! Jag orkar inte vara den som ska vara rädd för att förlora människor i mitt liv då vi alla kommer ha egna vägar i livet med eller utan varanda, vi alla kommer gå våran egen väg till slut för att vi är djur som strävar mot lycka, ni vet ''gräset är grönare på andra sidan''? Vi behöver förlora något för att vinna annat, när jag förlorat någon typ av anlending att vara kvar här, så har jag vunnit min väg någon annanstans''. Jag kan klara mig ensam lika bra som med andra och jag måste sluta vara rädd för att inte klara mig - vi lever för att dö 💜 Jag har förlorat människor och annat men, allt är inte förlust, jag får se det som ett äventyr och leva för att vara lycklig och inte låta det negativa skaka om mitt liv på samma sätt som det fått göra förut! 
 
 
 
Follow my blog with Bloglovin